nirym

Inte en blick. Inte på det sättet iallafall. Hur fan ska jag nu klara mig? I TRE VECKOR, utan dig?

Kan man va ytligt kär? För jag tror jag är det isåfall. Inte kär, för jag känner dig inte så bra som jag måste göra för att vara kär, vilket jag ioförsej aldrig varit. Men.. ytligt kär. Det låter rätt. FAN.

Nej, jag orkar inte mer. Jag klarar inte av det faktum att du är så långt borta. Jag behöver ha dig närmare, jag vill känna dig.

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen. Jag kommer inte klara mig när du är borta i två veckor. Snart är allt slut, jag behöver så mycket tid som möjligt. Jag vill inte lämna dig. Eller.. jag vill inte lämna åsynen av dig. Jag kommer inte klara det, det går bara inte!

Det känns konstigt att säga det. Men jag tror jag älskar dig. Att jag är kär i dig. Iallafall i det jag vet om dig. Det kanske inte är så mycket, men det räcker för att jag ska veta att jag vill känna dig. För det vill jag. Jag måste.

Ta bort mig från det här. Från den här, från det där. Rädda mig från den där.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag skriver, väntar på något bra, skriver igen och väntar lite till. Sen kom det, det var du. Något hände, något bra. Sen försvann allting. Du försvann med allt annat som höll på att bli bra. Allt försvann, till och med vädret. Vädret, lyckan, glädjen, leendet och famförallt - hoppet.

Jag säger hela tiden åt mig själv att inte tro. För hur jag än tror, hur lite jag än tror är det alltid för mycket. För varje gång blir jag mer och mer besviken. För jag förväntar mig lite ljus. Men alla andra hinner slita åt sig ljusstrimmorna precis innan de når mig. Precis innan jag hinner resa mig upp, bygga upp mig själv.

Men jag antar att det kommer fortsätta så här, så länge jag orkar. Det kanske inte blir speciellt länge, men åtminstone ett tag.
Jag skriver, hoppas, tror, sviks, skriver, hoppas, tror, sviks, skriver, hoppas...