nirym

Ta bort mig från det här. Från den här, från det där. Rädda mig från den där.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag skriver, väntar på något bra, skriver igen och väntar lite till. Sen kom det, det var du. Något hände, något bra. Sen försvann allting. Du försvann med allt annat som höll på att bli bra. Allt försvann, till och med vädret. Vädret, lyckan, glädjen, leendet och famförallt - hoppet.

Jag säger hela tiden åt mig själv att inte tro. För hur jag än tror, hur lite jag än tror är det alltid för mycket. För varje gång blir jag mer och mer besviken. För jag förväntar mig lite ljus. Men alla andra hinner slita åt sig ljusstrimmorna precis innan de når mig. Precis innan jag hinner resa mig upp, bygga upp mig själv.

Men jag antar att det kommer fortsätta så här, så länge jag orkar. Det kanske inte blir speciellt länge, men åtminstone ett tag.
Jag skriver, hoppas, tror, sviks, skriver, hoppas, tror, sviks, skriver, hoppas...